Utkommer hösten 2020

Mulle Meck och luftskeppet Rummelhumlan

Ett rumlande, rafflande äventyr, aldrig tidigare skådad Mulle Meck-farkost. Ett luftfartyg.

Fantasi och fakta. Äventyr, humor. En smula vemod.

Förhandsbeställ hos Adlibris eller Bokus.

George “Jojje” Johansson

Jag skriver. Det har jag alltid gjort. I början ”pratskrev” jag i huvudet för mig själv. Innan jag lärt mig skriva tyst; sköta papper, penna och bokstäver.

Snart nog började jag med blyertspenna och blå skrivbok. Fick av fröken när jag började i Adolf Fredriks Folkskola, i Stockholms Vasastad, Sverige, Europa, planeten jorden, solsystemet, vintergatan, universum. Hösten 1953.

De första åren hade vi samma lärarinna i alla ämnen. Hon bestämde snart att det var bäst att jag höll tyst under sånglektioner. Jag sjöng…illa, falskt, skränigt. Högljutt. Ville ta plats, antagligen.

I stället fick jag en extra skrivbok, extra suddegummi och en extra gul blyertspenna.

”Skriv vad du vill!”. Och här fick jag ta plats.

Det blev historier som jag fick läsa upp för klassen på ”Roliga Timmen”, sista lektionen på lördagarna. Jag motades inte ut ur musiklektionerna. Jag föstes in i skrivandet.

Jag växte upp i Stockholm på vintrarna och på bonnlandet i östra Närke, i byarna Köpsta och Höre, i Askers socken, om somrarna.

I Köpsta och Höre lärde jag mig tidigt att sköta kossor, kalvar och grisar, ha respekt för tjurar, och att oxar var snälla. Jag lärde mig också att passa upp på höns och kycklingar, köra Fergusontraktor och Volvobil, hässja hö, hugga ved, dricka kaffe och Sportsockerdricka från Kumlabryggarn, klockan tre, på åkrarbetets eftermiddag.

Jag lärde mig göra livsfarliga smällare av dynamitstänger och tidningspapper, i smyg om kvällarna. För att fira ett bröllop. Jag lärde mig hur man bygger hus och utedass till brudparet. Och lagar tak på en ladugård.

Min pappa visade hur man bygger vattenhjul och vindsnurror, att bäckar är viktiga. Att ett oxelträd är vackert. Att aspar viskar och kan förmedla visdom till en.

Pappa gav mig en skrivmaskin, en gammal Royal från 1930-talet när jag var runt tio år gammal. Den skrev jag mina första tidningsartiklar och en 10-20 böcker på. Pappa, som var svensk-amerikan, sa:

”More power to you!” varje gång han såg något jag skrivit i tryck.

Jag skriver fortfarande med blyerts, liksom plöjer obruten mark. Sedan kanske med en reservoirpenna av märket Pelikan, med violett bläck i, om meningarna artar sig bra.

”Skördar” tillslut texten med dator. Skriver om allt jag är intresserad av: humlor, bin, hundar, racerbilar, rymdfärder, stora träd och små kryp, stormar, oväder, vargar, eremiter och vänskap. Och idéer.

Jag skriver med fantasi och kunskap. Det enda jag kan. På riktigt. Någorlunda. Och en smula annorlunda.